Sköra äldre har lägre trösklar för biverkningar. Därför är en bra strategi vid smärtbehandling hos dessa att långsamt öka dosen. Men att uppnå komplett smärtfrihet är orealistiskt.
– Målet bör i stället vara bra smärtlindring, bättre funktion i vardagen och bättre livskvalitet, säger Carl-Olav Stiller.
Tidigare under hösten kom en SBU-rapport som konstaterade att läkemedel mot vanliga och långvariga smärttillstånd (artrossmärta, smärtsam diabetesneuropati och smärta vid kotkompression) hos äldre personer har en mycket liten effekt på gruppnivå jämfört med placebo. NSAID och opioider kan dessutom orsaka ovanliga men allvarliga biverkningar.
– Smärta hos äldre är ett svårfångat fält. Mellan 25–80 procent av de äldre anges ha långvarig smärta, men det är många olika sorters smärta som bör behandlas olika och utvärderas på ett systematiskt sätt. Smärta efter kotkompression är vanligt i denna åldersgrupp, men det saknas kontrollerade studier som jämför olika behandlingsstrategier, säger Carl-Olav Stiller, docent och överläkare vid Klinisk farmakologi, Karolinska universitetssjukhuset.
Carl-Olav Stiller var sakkunnig i projektgruppen som skrev SBU-rapporten och menar att det viktigaste när det gäller smärtbehandling av äldre människor är bra diagnostik och dialog med patienten, och att utvärdera effekten av insatt behandling.
– Om vi ser till artros som exempel, står nästan alla patienter på paracetamol i samma dos år ut och år in utan att effekten dokumenteras, säger Carl-Olav Stiller.
Vid insättning av läkemedel vid långvariga smärttillstånd finns det normalt ingen anledning att snabbt gå upp i maxdos, menar Carl-Olav Stiller. Genom att gå långsammare upp i dos hos sköra äldre minskar risken för biverkningar.
Vid de studerade smärttillstånden är det också orealistiskt att uppnå smärtfrihet, menar Carl-Olav Stiller. Bra smärtlindring är mer sannolikt.
– Målet bör i stället vara en bättre funktion i vardagen och en bättre livskvalitet.
Samsjuklighet gör att många läkemedel är mindre lämpliga, exempelvis är cox-hämmarna mindre lämpliga vid till exempel hjärtsvikt och nedsatt njurfunktion. De topikala beredningarna, exempelvis NSAID-geler inte omfattas av samma kontraindikationer och effekten är jämförbar i alla fall på kort sikt.
– Då kan salvor och geler lokalt vara ett alternativ, säger Carl-Olav Stiller.
Detta är en omarbetad och förkortad version av en text Fredrik Hed (Fråga Apotekaren) skrev för Tidningen Evidens i oktober 2020.
LÄS MER: GUIDE: Välj rätt värktablett för smärtan
Legitimerad apotekare (Uppsala universitet) och medicinjournalist (Stockholms universitet).
Fredrik besvarar frågor här på Fråga Apotekaren, vid sidan av sitt arbete som redaktör och medicinjournalist för olika fack- och patienttidningar.
Just nu är Fredrik redaktör för ILCO-magasinet och för OsteoporosNytt. Tidigare har Fredrik varit redaktör för Allt om Diabetes, Reumatikervärlden, Läkemedelsvärlden, Evidens och Tidningen Apoteket.
Fredrik är ofta anlitad som moderator, bland annat i Almedalen.
